1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

91. DET GÅR ATT BILDA KÄTTERSKA LÄROR FRÅN ORDETS BOKSTAVSMENING, MEN DET LEDER TILL SKADA ATT BEKRÄFTA DEM

Jag har tidigare visat, att vi inte kan förstå Ordet utan en lära, och att läran är som en lampa som gör äkta sanningar synliga. Anledningen är att Ordet är skrivet uteslutande med motsvarigheter. Det leder till att det på många ställen i Ordet finns skenbarheter av det sanna istället för nakna sanningar. Dessutom är mycket skrivet för att fånga det naturliga sinnelaget, ja, det sinnesorienterade hos människan, men ändå på ett sådant sätt att de som har ett enkelt sinnelag förstår på sitt enkla sätt, de förståndiga på sitt förståndiga sätt, och de visa på sitt visa sätt.

Eftersom Ordet nu ser ut på det sättet, så kan de skenbara sanningarna, som är klädda och inte nakna sanningar, tolkas som nakna sanningar, och om de då bekräftas blir de till falska föreställningar. Men detta är något som framför allt görs av dem, som jämfört med andra, tror sig vara visa trots att de inte alls är visa, ty att vara vis är att inse om det är sant innan det bekräftas, och att inte bekräfta vadhelst man känner för. Det sistnämnda gör nämligen de som har en inneboende tendens att vilja bekräfta [det som de tror], och som är fast i högmodet över sin egen intelligens. På det förstnämnda sättet gör däremot de som älskar sanningar och berörs av dem därför att de är sanningar, och sedan låter dem komma till nytta i levernet. De som är sådana blir nämligen upplysta av Herren och ser sanningarna i ljuset av dem. De andra däremot blir upplysta av sig själva och ser falskheter i ljuset av dem.

115. Men de som påstår och har bekräftat för sig själva, att människan förutan Ordet kan ha kunskap om Guds existens och också om himlen och helvetet, och dessutom om vad som helst av det övriga som Ordet lär, de förminskar - om inte med munnen så med hjärtat - Ordets auktoritet och helighet. Därför lönar det sig inte att diskutera med dem utifrån Ordet utan bara utifrån det förnuftets ljus som finns hos dem. De tror nämligen inte på Ordet utan bara på sig själva. Undersök saken med hjälp av förnuftets ljus, och du kommer att finna att det hos människan finns två själsförmögenheter som kallas förståndet och viljan, och att förståndet är underställt viljan och inte viljan förståndet. Förståndets uppgift är bara att undervisa och visa vägen. Undersök saken vidare, och du kommer att finna att människans vilja är hennes egenjag, och att detta i sig betraktat inte är annat än ont, och att det är därifrån som falskheterna i förståndet kommer.

[2] När du har kommit underfund med dessa saker så, kommer du att se, att människan utifrån sig själv inte vill skapa sig en förståelse av något annat än det som kommer från hennes viljas egenjag. Och hon kan inte heller göra det, annat än om hon lär känna det från annat håll. Från sin viljas egenjag vill människan inte skapa sig en förståelse för något annat än det som har med henne själv och världen att göra. Allt som finns på ett högre plan ligger för henne i mörker. Så medan hon ser solen, månen och stjärnorna, och om hon då händelsevis skulle tänka på deras ursprung, så kan hon inte tänka något annat än att de har blivit till av sig själva. Hur skulle hon kunna tänka högre än flera lärda i världen som, trots att de från Ordet vet att allt kommer från Gud, ändå tillskriver naturen allt? Vad skulle de då [tänka] om de inte kände till något från Ordet?

[3] Inte tror du väl att de vise i äldre tider, eller Aristoteles, Cicero, Seneca, eller andra som skrev om Gud och själens odödlighet, först hade hämtat det från det som var deras eget? Nej, utan det kommer från andra som i sin tur har fått det från dem som först hade fått kunskap om det från det forngamla Ordet. Författare inom den naturliga teologin hämtar ingenting sådant från sitt eget, utan istället bekräftar de helt enkelt med sitt förnuft det som de har lärt känna från kyrkan, där Ordet finns. Och bland dem kan vi hitta sådana som även om de har bekräftat sådant [som kyrkan lär] ändå inte tror på det.