1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

91. DET GÅR ATT BILDA KÄTTERSKA LÄROR FRÅN ORDETS BOKSTAVSMENING, MEN DET LEDER TILL SKADA ATT BEKRÄFTA DEM

Jag har tidigare visat, att vi inte kan förstå Ordet utan en lära, och att läran är som en lampa som gör äkta sanningar synliga. Anledningen är att Ordet är skrivet uteslutande med motsvarigheter. Det leder till att det på många ställen i Ordet finns skenbarheter av det sanna istället för nakna sanningar. Dessutom är mycket skrivet för att fånga det naturliga sinnelaget, ja, det sinnesorienterade hos människan, men ändå på ett sådant sätt att de som har ett enkelt sinnelag förstår på sitt enkla sätt, de förståndiga på sitt förståndiga sätt, och de visa på sitt visa sätt.

Eftersom Ordet nu ser ut på det sättet, så kan de skenbara sanningarna, som är klädda och inte nakna sanningar, tolkas som nakna sanningar, och om de då bekräftas blir de till falska föreställningar. Men detta är något som framför allt görs av dem, som jämfört med andra, tror sig vara visa trots att de inte alls är visa, ty att vara vis är att inse om det är sant innan det bekräftas, och att inte bekräfta vadhelst man känner för. Det sistnämnda gör nämligen de som har en inneboende tendens att vilja bekräfta [det som de tror], och som är fast i högmodet över sin egen intelligens. På det förstnämnda sättet gör däremot de som älskar sanningar och berörs av dem därför att de är sanningar, och sedan låter dem komma till nytta i levernet. De som är sådana blir nämligen upplysta av Herren och ser sanningarna i ljuset av dem. De andra däremot blir upplysta av sig själva och ser falskheter i ljuset av dem.

45. Att sanningarna i Ordets bokstavsmening förstås med ädelstenarna i Edens lustgård, som kungen av Tyrus, enligt Hesekiel, hade varit i.

Vi läser i Hesekiel:

Du, konung i Tyrus, Du beseglade ditt fulla mått, du var full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgård, var alla slags ädelstenar ett täckelse för dig: rubin, topas och diamant, beryll, onyx och jaspis, safir, krysopras och smaragd, och guld. Hesekiel 28:12,13

I Ordet betecknar Tyrus insikter om det sanna och det goda, konung kyrkans sanningar, Edens lustgård, visdom och förståndighet från Ordet. Ädelstenarna betecknar sanningar som lyser av det goda, och dessa finns i Ordets bokstavsmening. Och eftersom det är dessa som avses med stenarna, så sägs det att de är ett täckelse för honom. Av ett tidigare avsnitt -#33 - framgår det att bokstavsmeningen fungerar som ett täckelse för Ordets inre delar.