1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

91. DET GÅR ATT BILDA KÄTTERSKA LÄROR FRÅN ORDETS BOKSTAVSMENING, MEN DET LEDER TILL SKADA ATT BEKRÄFTA DEM

Jag har tidigare visat, att vi inte kan förstå Ordet utan en lära, och att läran är som en lampa som gör äkta sanningar synliga. Anledningen är att Ordet är skrivet uteslutande med motsvarigheter. Det leder till att det på många ställen i Ordet finns skenbarheter av det sanna istället för nakna sanningar. Dessutom är mycket skrivet för att fånga det naturliga sinnelaget, ja, det sinnesorienterade hos människan, men ändå på ett sådant sätt att de som har ett enkelt sinnelag förstår på sitt enkla sätt, de förståndiga på sitt förståndiga sätt, och de visa på sitt visa sätt.

Eftersom Ordet nu ser ut på det sättet, så kan de skenbara sanningarna, som är klädda och inte nakna sanningar, tolkas som nakna sanningar, och om de då bekräftas blir de till falska föreställningar. Men detta är något som framför allt görs av dem, som jämfört med andra, tror sig vara visa trots att de inte alls är visa, ty att vara vis är att inse om det är sant innan det bekräftas, och att inte bekräfta vadhelst man känner för. Det sistnämnda gör nämligen de som har en inneboende tendens att vilja bekräfta [det som de tror], och som är fast i högmodet över sin egen intelligens. På det förstnämnda sättet gör däremot de som älskar sanningar och berörs av dem därför att de är sanningar, och sedan låter dem komma till nytta i levernet. De som är sådana blir nämligen upplysta av Herren och ser sanningarna i ljuset av dem. De andra däremot blir upplysta av sig själva och ser falskheter i ljuset av dem.

44. Att det sanna och goda i Ordets bokstavsmening menas med Urim och Tumim

Urim och Tumim fanns på Aarons efod och genom hans prästämbete förebildades Herren med hänsyn till det Gudomligt goda och frälsningsverket. Genom prästämbetets eller helighetens kläder förebildades det Gudomligt sanna från det Gudomligt goda. Efoden förebildade det Gudomligt sanna i sitt yttersta, alltså Ordet i bokstavsmeningen, för det är detta som är det Gudomligt sanna i sitt yttersta, vilket har nämnts ovan. Därför förebildade de tolv ädelstenarna - med namnen på Israels tolv stammar - som fanns på Urim och Tumim, det Gudomligt sanna från det Gudomligt goda samlat till en enhet.

[2] Vi läser om dessa saker enligt följande hos Moses:

De skall göra efoden av guld och av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn. Sedan skall du göra en bröstsköld för domsutslag på samma sätt som efoden. Du skall sätta in den i infattade stenar, i fyra rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd, i andra raden en krysopras, en safir och en diamant, i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist och i fjärde raden en beryll, en onyx och en jaspis. Dessa stenar skall vara tolv efter namnen på Israels söner. Ingraveringen på sigillet skall vara så att varje sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna. Och Aron skall bära namnen på Israels söner i domsskölden över sitt hjärta när han går in inför Herren ansikte. 2 Mosebok 28:6, 15-21, 29-30

[3] Det som förebildades av Arons kläder, hans efod, livrock, mantel, turban och bälte, återfinns där ovanstående kapitel förklaras i Arcana Cœlestia. Där framgår det att efoden förebildar det Gudomligt sanna i det yttersta, och att ädelstenarna där förebildar sanningar som lyser från det goda. De tolv ädelstenarna förebildar alla yttre sanningar som lyser från kärlekens goda i sin rätta ordning. Israels tolv stammar förebildar allt som har med kyrkan att göra, och bröstskölden det Gudomligt sanna som kommer från det Gudomligt goda. Urim och Tumim förebildar strålglansen från det Gudomligt sanna som kommer från det Gudomligt goda i det yttersta, där urim på änglarnas språk betyder lysande eld och tumim strålglans, och på hebreiska betyder det senare redlighet. Där, i Arcana Cœlestia, visades också, att det var där som svaren gavs genom ljusets variationer och samtidigt av en ljudlös förnimmelse eller av en levande röst, eller på andra sätt.

[4] Av dessa saker kan vi konstatera att dessa ädelstenar också förebildar sanningar som kommer från det goda i Ordets yttersta mening. Och detta är det enda sättet på vilket svar ges från himlen, eftersom det är i den meningen som det utgående Gudomliga är i sin fullhet. Att ädelstenar och diadem betecknar gudomliga sanningar i sitt yttersta uttryck, som är sanningar i Ordets bokstavsmening, blev klart och tydligt för mig när jag i den andliga världen såg änglarna beklädda med ädelstenar och diadem, och också såg dem i deras skrin. Jag fick också veta att de motsvarade sanningar i det yttersta, ja, också att det är denna motsvarighet som gör att de existerar och att de ser ut som de gör. Eftersom det är detta som ädelstenar och diadem betecknar, så fick också Johannes se dem:

- på drakens huvud, Uppenbarelseboken 12:3

- på vilddjurets horn, Uppenbarelseboken 13:1

- och ädelstenar över skökan på det scharlakansröda vilddjuret, Uppenbarelseboken 17:4

Han såg dem där, eftersom de betecknade dem i den kristna världen som hade Ordet.