1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

37. (IV) I ORDETS BOKSTAVSMENING ÄR DET GUDOMLIGT SANNA I SIN FULLHET, I SIN HELIGHET, OCH I SIN KRAFT

Att det är i bokstavsmeningen som Ordet är i sin fullhet, i sin helighet, och i sin kraft beror på att de två föregående eller inre meningarna, som kallas den andliga och den himmelska meningen samtidigt finns i den naturliga eller bokstavliga meningen. Detta har förklarats i #31 här ovan. Men på vilket sätt de samtidigt finns där ska det nu sägas lite grand om.

27. FÖR DEN ANDLIGA OCH HIMMELSKA MENINGEN ÄR ORDETS BOKSTAVSMENING GRUNDVAL, BEHÅLLARE OCH FÄSTE (27-36)

I allt som det Gudomliga har skapat finns det första, sedan ett mellanliggande och därefter ett yttersta, och det första går genom det mellanliggande till det yttersta. På så sätt finns det Gudomliga till och äger bestånd, och det yttersta utgör därmed grundvalen. Det är också så att det första finns i det mellanliggande och genom det mellanliggande i det yttersta. Därför fungerar det yttersta som behållare, och eftersom det yttersta är behållare och grundval, så är det också fästet.