1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

103. Att det fanns ett Ord hos de forngamla, är också uppenbart av det som vi hittar hos Moses. Han nämner det Ordet och hämtat några saker därifrån. Se 4 Mosebok 21:14, 15,27-30. De historiska delarna i det Ordet kallas Jehovahs krig, och Profetiska uttalanden.

Från de historiska delarna av det Ordet har Moses tagit detta:

Därför sägs det i Boken om Jehovahs krig: Vaheb i Sufa och till floderna Arnon, och flodernas vattenled, som sjönk ända till där Ar var bebott och stannade vid Moabs gräns. 4 Mosebok 21:14, 15

Med Jehovahs krig förstås och beskrivs i det Ordet - precis som i vårt - Herrens strider med helvetet och hans seger över det, när han skulle komma in i världen. Det är samma strider som också förstås och beskrivs på många andra ställen i de historiska delarna av vårt Ord, som till exempel Josuas krig mot folken i Kanaans land ,och krigen som Israels domare och kungar utkämpade.

[2] Från de profetiska delarna av det Ordet har Moses tagit detta:

Därför säger författarna till Uttalarna: Gå in i Hesbon; Sichons stad skall byggas upp och stadfästas. För eld har gått ut från Hesbon, en flamma från Sichons stad; den förtärde Moabs Ar, ägare till Arnons höjder. Ve dig, Moab, du gick förlorad, Kemosh' folk. Han lät sina söner bli flyktingar, och sina döttrar fångar hos amoréernas kung Sichon. Med kastvapen har vi förgjort dem. Hesbon är gått förlorat ända till Dibon, och vi ödelade (landet) ända till Nofa, som är ända till Medeb. 4 Mosebok 21:27-30

Översättare använder ordet Ordspråksförfattare, men det bör heta Uttalare eller Profetisk uttalare. Det kan vi slå fast av den betydelse som ordet Moshalim har på hebreiska, nämligen att det då inte bara handlar om ordspråk utan om profetiska uttalanden, som i 4 Mosebok 23:7, 18; 24:3, 15, där det sägs att Bileam framförde sitt uttalande, vilket var ett profetiskt uttalande, nämligen angående Herren.

Hans yttrande kallas där Maschal i singularis. Det tilläggs att de ord som Moses tog därifrån inte var ordspråk utan profetiska uttalanden. Att detta Ord på samma sätt var lika gudomligt eller gudomligt inspirerat, framgår tydligt hos Jeremia, där vi läser näst intill likadana ord:

Eld gick ut från Hesbon, en låga från mitten av Sichon, som har förtärt Moabs hörn, och larmets söners hjässa. Ve dig, Moab! Kemosh folk gick förlorat, för dina söner har ryckts bort till fångenskap, dina döttrar (har ryckts bort) i fångenskap. Jeremia 48:45, 46

Förutom dessa nämner också David och Josua en profetisk bok från det forngamla Ordet som heter Jashars bok eller Den rättrådiges bok. Från David:

David beklagar sig över Saul och över Jonatan, och han skrev, Till att lära Juda söner bågskytte, ty se det är skrivet i Jashars bok. 2 Samuelsboken 1:17, 18

Och från Josua:

Josua sade, Du sol stå stilla i Gibeon, och du måne i Ajalons dal. Står väl inte detta skrivet i Jashars bok? Josua 10:12, 13

Dessutom har jag fått höra, att de första sju kapitlen i 1 Mosebok finns i detta forngamla Ord så helt och hållet, att inte minsta lilla ord fattas.

97. Man bör också känna till att Ordets bokstavsmening är en vakt för de äkta sanningarna som ligger dolda inuti. Vaktandet består i att bokstavsmeningen kan vändas än hit och än dit, och förklaras så som den uppfattas [av var och en] men utan att den inre meningen vare sig skadas eller kränks. Ty det skadar inte att Ordets bokstavsmening förstås annorlunda av en person än en annan, men det skadar om de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti förvrängs, för genom detta utsätts Ordet för kränkning. För att det inte ska hända, vaktar bokstavsmeningen, och den står på vakt hos dem som bär på falska tänkesätt från sin religion men som inte bekräftar dessa falskheter, för de utsätter inte [de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti] för någon kränkning.

[2] Denna vakt betecknas av keruberna och beskrivs också av dem i Ordet. Det är den som betecknas med keruberna som, efter att Adam och hans hustru hade kastats ut ur Edens lustgård, hade satts vid paradisets ingång. Det kan vi läsa om här:

När Herren Gud hade drivit ut människan, såg han till att keruberna vistades öster om Edens lustgård, och lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet, för att bevaka vägen till livets träd.1 Mosebok 3:23, 24

Keruberna betecknar vakten, vägen till livets träd betecknar närmandet till Herren, vilket för människans del sker via Ordet. Lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet betecknar det Gudomligt sanna i det yttersta, som är Ordet i bokstavsmeningen, som därför kan vändas åt olika håll.

[3] Det är på samma sätt som vi ska förstå keruberna av guld som står över de två ändarna på nådastolen, som vilade över arken i tabernaklet, 2 Mosebok 25:18-21.

Eftersom det var detta som betecknades av keruberna, så var det därför som Herren talade mitt emellan dem med Moses, 2 Mosebok 25:22; 37:9; 4 Mosebok 7:89.

I #37-49 ovan har jag visat att Herren inte talar till människan annat än i fullhet, och att Ordet i bokstavsmeningen är det Gudomligt sanna i sin fullhet. Därför talade Herren med Moses mitt emellan keruberna. Det är inte heller något annat som avses med keruberna på omhängena i tabernaklet och på förlåten där, 2 Mosebok 26:1, 31. Ty omhängena och förlåten i tabernaklet förebildar himlens och kyrkans yttersta delar, och så även det yttersta av Ordet. Se #46 ovan. Det är inte heller något annat som avses med keruberna i det inre av templet i Jerusalem, 1 Konungaboken 6:23-28. Samma sak gäller de skulpterade keruberna på templets väggar och över templets dörrar, 1 Konungaboken 6:29, 32, 35. Och likaså keruberna i det nya templet, Hesekiel 41:18-20. Se vidare här ovan i #47.

[4] Eftersom keruberna betecknar uppgiften att vakta på att vi inte direkt närmar oss Herren, himlen och det Gudomligt sanna - som finns inuti Ordet - utan indirekt via det yttre, så sägs det om kungen i Tyrus:

Du förseglare av rätt mått, full av vishet och fullkomlig i skönhet. Du var i Edens lustgård. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, du kerub, utbredande ett hölje. Jag har förgjort dig, o, höljande kerub, mitt i stenar av eld. Hesekiel 28:12-14, 16

Tyrus betecknar kyrkan med avseende på kunskaper om det sanna och det goda, och därför betecknar dess kung Ordet där dessa kunskaper finns och varifrån de hämtas. Att Ordet i sitt yttersta, som är bokstavsmeningen, här betecknas av honom och att vakten betecknas av keruben, framgår tydligt, för det sägs:

Du förseglare av rätt mått. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, samt, du kerub, utbredande ett hölje, samt också, o, höljande kerub. Att ädelstenar, som också nämns där, betyder sanningarna i Ordets bokstavsmening kan man se ovan i #45.

Eftersom keruber betecknar det yttersta av den Gudomliga sanningen - och också vakt - så sägs det hos David:

Jehovah böjde ner himlen och steg ner och red på keruben. Psaltaren 18:10-11

Israels herde som sitter på keruben, träd fram i din glans! Psaltaren 80:2

Jehovah sitter på keruberna. Psaltaren 99:1

Rida på keruber, sitta över dem och sitta på dem betyder på och över Ordets yttersta mening.

[5] Det Gudomligt sanna i Ordet och dess beskaffenhet karaktäriseras i Hesekiel, kap 1, 9 och 10, av keruberna. Och eftersom ingen kan veta vad varje detalj av beskrivningen av dem betecknar, utom för den som den andliga meningen har öppnats, så har det avslöjats för mig vad som på det hela taget betecknas med alla detaljer som nämns beträffande keruberna i första kapitlet av Hesekiel, nämligen följande:

Ordets yttre gudomliga sfär beskrivs, vers 4; den förebildas som en människa, vers 5; den är förbunden med det andliga och det himmelska, vers 6; hur Ordets naturliga är beskaffat, vers 7; Ordets andliga och himmelska förbundet med dess naturliga och hur det är beskaffat, vers 8-9; den Gudomliga kärleken till det himmelskt, andligt och naturligt goda och sanna, överallt, både åtskilt och tillsammans, vers 10-11; att de avser enhet, vers 12; Ordets sfär från Herrens Gudomligt goda och Gudomligt sanna som gör att Ordet har liv, vers 13-14; det godas och sannas lära i Ordet och från Ordet, vers 15-21; Herrens Gudomliga över Ordet och i det, vers 22-23; och från det, vers 24-25; att Herren finns ovanför himlarna, vers 26; och att den Gudomliga kärleken och den Gudomliga visheten hör till Herren själv, vers 27-28.

Denna sammanfattning har också jämförts med Ordet i himlen, och den överensstämmer med det.