97. Man bör också känna till att Ordets bokstavsmening är en vakt för de äkta sanningarna som ligger dolda inuti. Vaktandet består i att bokstavsmeningen kan vändas än hit och än dit, och förklaras så som den uppfattas [av var och en] men utan att den inre meningen vare sig skadas eller kränks. Ty det skadar inte att Ordets bokstavsmening förstås annorlunda av en person än en annan, men det skadar om de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti förvrängs, för genom detta utsätts Ordet för kränkning. För att det inte ska hända, vaktar bokstavsmeningen, och den står på vakt hos dem som bär på falska tänkesätt från sin religion men som inte bekräftar dessa falskheter, för de utsätter inte [de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti] för någon kränkning.

[2] Denna vakt betecknas av keruberna och beskrivs också av dem i Ordet. Det är den som betecknas med keruberna som, efter att Adam och hans hustru hade kastats ut ur Edens lustgård, hade satts vid paradisets ingång. Det kan vi läsa om här:

När Herren Gud hade drivit ut människan, såg han till att keruberna vistades öster om Edens lustgård, och lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet, för att bevaka vägen till livets träd.1 Mosebok 3:23, 24

Keruberna betecknar vakten, vägen till livets träd betecknar närmandet till Herren, vilket för människans del sker via Ordet. Lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet betecknar det Gudomligt sanna i det yttersta, som är Ordet i bokstavsmeningen, som därför kan vändas åt olika håll.

[3] Det är på samma sätt som vi ska förstå keruberna av guld som står över de två ändarna på nådastolen, som vilade över arken i tabernaklet, 2 Mosebok 25:18-21.

Eftersom det var detta som betecknades av keruberna, så var det därför som Herren talade mitt emellan dem med Moses, 2 Mosebok 25:22; 37:9; 4 Mosebok 7:89.

I #37-49 ovan har jag visat att Herren inte talar till människan annat än i fullhet, och att Ordet i bokstavsmeningen är det Gudomligt sanna i sin fullhet. Därför talade Herren med Moses mitt emellan keruberna. Det är inte heller något annat som avses med keruberna på omhängena i tabernaklet och på förlåten där, 2 Mosebok 26:1, 31. Ty omhängena och förlåten i tabernaklet förebildar himlens och kyrkans yttersta delar, och så även det yttersta av Ordet. Se #46 ovan. Det är inte heller något annat som avses med keruberna i det inre av templet i Jerusalem, 1 Konungaboken 6:23-28. Samma sak gäller de skulpterade keruberna på templets väggar och över templets dörrar, 1 Konungaboken 6:29, 32, 35. Och likaså keruberna i det nya templet, Hesekiel 41:18-20. Se vidare här ovan i #47.

[4] Eftersom keruberna betecknar uppgiften att vakta på att vi inte direkt närmar oss Herren, himlen och det Gudomligt sanna - som finns inuti Ordet - utan indirekt via det yttre, så sägs det om kungen i Tyrus:

Du förseglare av rätt mått, full av vishet och fullkomlig i skönhet. Du var i Edens lustgård. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, du kerub, utbredande ett hölje. Jag har förgjort dig, o, höljande kerub, mitt i stenar av eld. Hesekiel 28:12-14, 16

Tyrus betecknar kyrkan med avseende på kunskaper om det sanna och det goda, och därför betecknar dess kung Ordet där dessa kunskaper finns och varifrån de hämtas. Att Ordet i sitt yttersta, som är bokstavsmeningen, här betecknas av honom och att vakten betecknas av keruben, framgår tydligt, för det sägs:

Du förseglare av rätt mått. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, samt, du kerub, utbredande ett hölje, samt också, o, höljande kerub. Att ädelstenar, som också nämns där, betyder sanningarna i Ordets bokstavsmening kan man se ovan i #45.

Eftersom keruber betecknar det yttersta av den Gudomliga sanningen - och också vakt - så sägs det hos David:

Jehovah böjde ner himlen och steg ner och red på keruben. Psaltaren 18:10-11

Israels herde som sitter på keruben, träd fram i din glans! Psaltaren 80:2

Jehovah sitter på keruberna. Psaltaren 99:1

Rida på keruber, sitta över dem och sitta på dem betyder på och över Ordets yttersta mening.

[5] Det Gudomligt sanna i Ordet och dess beskaffenhet karaktäriseras i Hesekiel, kap 1, 9 och 10, av keruberna. Och eftersom ingen kan veta vad varje detalj av beskrivningen av dem betecknar, utom för den som den andliga meningen har öppnats, så har det avslöjats för mig vad som på det hela taget betecknas med alla detaljer som nämns beträffande keruberna i första kapitlet av Hesekiel, nämligen följande:

Ordets yttre gudomliga sfär beskrivs, vers 4; den förebildas som en människa, vers 5; den är förbunden med det andliga och det himmelska, vers 6; hur Ordets naturliga är beskaffat, vers 7; Ordets andliga och himmelska förbundet med dess naturliga och hur det är beskaffat, vers 8-9; den Gudomliga kärleken till det himmelskt, andligt och naturligt goda och sanna, överallt, både åtskilt och tillsammans, vers 10-11; att de avser enhet, vers 12; Ordets sfär från Herrens Gudomligt goda och Gudomligt sanna som gör att Ordet har liv, vers 13-14; det godas och sannas lära i Ordet och från Ordet, vers 15-21; Herrens Gudomliga över Ordet och i det, vers 22-23; och från det, vers 24-25; att Herren finns ovanför himlarna, vers 26; och att den Gudomliga kärleken och den Gudomliga visheten hör till Herren själv, vers 27-28.

Denna sammanfattning har också jämförts med Ordet i himlen, och den överensstämmer med det.

3. Men den naturliga människan låter sig inte övertygas av dessa citat om att Ordet är själva det Gudomligt sanna, där den gudomliga visheten och det gudomliga livet finns. Hon låter sig inte övertygas därför att hon enbart betraktar skrivsättet och där inte ser dessa saker. Ändå är det så att Ordets skrivsätt är själva det Gudomliga skrivsättet, vilket inte kan jämföras med något som helst annat skrivsätt hur upphöjt och förfinat det än är, för det är som mörker i förhållande till ljus. Ordets skrivsätt är på ett sådant sätt att det finns helighet i varje mening, i varje ord, ja, på en del ställen i själva bokstäverna. Det är på grund av detta som Ordet upprättar en förbindelse mellan människan och Herren och öppnar himlen.

Det är två saker som utgår från Herren, nämligen den Gudomliga kärleken och den Gudomliga visheten, eller det som är samma sak, det Gudomligt goda och det Gudomligt sanna. Det Gudomligt goda hör till hans Gudomliga kärlek och det Gudomligt sanna till hans Gudomliga vishet. Till sitt väsen är Ordet båda dessa, och eftersom Ordet förbinder människan med Herren och öppnar himlen - vilket redan har förklarats - så fyller Ordet människan med kärlekens goda och vishetens sanna, när hon läser det med Herren som utgångspunkt och inte sig själv. Hennes vilja fylls med kärlekens goda och hennes förstånd med vishetens sanna. På detta sätt får människan liv från Ordet.