5. I ORDET FINNS EN ANDLIG MENING, SOM HITINTILLS VARIT OKÄND (5-26)

Dessa saker ska diskuteras i följande ordning:

I. Vad den andliga meningen är för något

II. Att den meningen finns i alla delar av Ordet, både till sin helhet och i varje detalj

III. Att det är detta som gör att Ordet är gudomligt inspirerat, och att varje ord är heligt

IV. Att denna mening hitintills varit okänd

V. Att den från och med nu inte kommer att ges till någon annan än den som tar till sig äkta sanningar från Herren

5. I. Vad den andliga meningen är för något

Den andliga meningen är inte det som lyser fram ur bokstavsmeningen, när någon analyserar och förklarar Ordet för att bekräfta någon viss kyrklig dogm. Den meningen är Ordets bokstavsmening. Den andliga meningen däremot syns inte i bokstavsmeningen, för den finns inuti den precis som själen finns inuti kroppen, eller tankeverksamheten speglad i ögonen, eller känslorna i ansiktet. Då verkar de på ett samordnat sätt precis som orsak och verkan. Den meningen är det som i huvudsak gör att Ordet är andligt, och detta inte enbart för människorna utan också för änglarna. Därför är det via den andliga meningen som Ordet skapar en gemenskap med himlarna.

91. DET GÅR ATT BILDA KÄTTERSKA LÄROR FRÅN ORDETS BOKSTAVSMENING, MEN DET LEDER TILL SKADA ATT BEKRÄFTA DEM

Jag har tidigare visat, att vi inte kan förstå Ordet utan en lära, och att läran är som en lampa som gör äkta sanningar synliga. Anledningen är att Ordet är skrivet uteslutande med motsvarigheter. Det leder till att det på många ställen i Ordet finns skenbarheter av det sanna istället för nakna sanningar. Dessutom är mycket skrivet för att fånga det naturliga sinnelaget, ja, det sinnesorienterade hos människan, men ändå på ett sådant sätt att de som har ett enkelt sinnelag förstår på sitt enkla sätt, de förståndiga på sitt förståndiga sätt, och de visa på sitt visa sätt.

Eftersom Ordet nu ser ut på det sättet, så kan de skenbara sanningarna, som är klädda och inte nakna sanningar, tolkas som nakna sanningar, och om de då bekräftas blir de till falska föreställningar. Men detta är något som framför allt görs av dem, som jämfört med andra, tror sig vara visa trots att de inte alls är visa, ty att vara vis är att inse om det är sant innan det bekräftas, och att inte bekräfta vadhelst man känner för. Det sistnämnda gör nämligen de som har en inneboende tendens att vilja bekräfta [det som de tror], och som är fast i högmodet över sin egen intelligens. På det förstnämnda sättet gör däremot de som älskar sanningar och berörs av dem därför att de är sanningar, och sedan låter dem komma till nytta i levernet. De som är sådana blir nämligen upplysta av Herren och ser sanningarna i ljuset av dem. De andra däremot blir upplysta av sig själva och ser falskheter i ljuset av dem.