1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

103. Att det fanns ett Ord hos de forngamla, är också uppenbart av det som vi hittar hos Moses. Han nämner det Ordet och hämtat några saker därifrån. Se 4 Mosebok 21:14, 15,27-30. De historiska delarna i det Ordet kallas Jehovahs krig, och Profetiska uttalanden.

Från de historiska delarna av det Ordet har Moses tagit detta:

Därför sägs det i Boken om Jehovahs krig: Vaheb i Sufa och till floderna Arnon, och flodernas vattenled, som sjönk ända till där Ar var bebott och stannade vid Moabs gräns. 4 Mosebok 21:14, 15

Med Jehovahs krig förstås och beskrivs i det Ordet - precis som i vårt - Herrens strider med helvetet och hans seger över det, när han skulle komma in i världen. Det är samma strider som också förstås och beskrivs på många andra ställen i de historiska delarna av vårt Ord, som till exempel Josuas krig mot folken i Kanaans land ,och krigen som Israels domare och kungar utkämpade.

[2] Från de profetiska delarna av det Ordet har Moses tagit detta:

Därför säger författarna till Uttalarna: Gå in i Hesbon; Sichons stad skall byggas upp och stadfästas. För eld har gått ut från Hesbon, en flamma från Sichons stad; den förtärde Moabs Ar, ägare till Arnons höjder. Ve dig, Moab, du gick förlorad, Kemosh' folk. Han lät sina söner bli flyktingar, och sina döttrar fångar hos amoréernas kung Sichon. Med kastvapen har vi förgjort dem. Hesbon är gått förlorat ända till Dibon, och vi ödelade (landet) ända till Nofa, som är ända till Medeb. 4 Mosebok 21:27-30

Översättare använder ordet Ordspråksförfattare, men det bör heta Uttalare eller Profetisk uttalare. Det kan vi slå fast av den betydelse som ordet Moshalim har på hebreiska, nämligen att det då inte bara handlar om ordspråk utan om profetiska uttalanden, som i 4 Mosebok 23:7, 18; 24:3, 15, där det sägs att Bileam framförde sitt uttalande, vilket var ett profetiskt uttalande, nämligen angående Herren.

Hans yttrande kallas där Maschal i singularis. Det tilläggs att de ord som Moses tog därifrån inte var ordspråk utan profetiska uttalanden. Att detta Ord på samma sätt var lika gudomligt eller gudomligt inspirerat, framgår tydligt hos Jeremia, där vi läser näst intill likadana ord:

Eld gick ut från Hesbon, en låga från mitten av Sichon, som har förtärt Moabs hörn, och larmets söners hjässa. Ve dig, Moab! Kemosh folk gick förlorat, för dina söner har ryckts bort till fångenskap, dina döttrar (har ryckts bort) i fångenskap. Jeremia 48:45, 46

Förutom dessa nämner också David och Josua en profetisk bok från det forngamla Ordet som heter Jashars bok eller Den rättrådiges bok. Från David:

David beklagar sig över Saul och över Jonatan, och han skrev, Till att lära Juda söner bågskytte, ty se det är skrivet i Jashars bok. 2 Samuelsboken 1:17, 18

Och från Josua:

Josua sade, Du sol stå stilla i Gibeon, och du måne i Ajalons dal. Står väl inte detta skrivet i Jashars bok? Josua 10:12, 13

Dessutom har jag fått höra, att de första sju kapitlen i 1 Mosebok finns i detta forngamla Ord så helt och hållet, att inte minsta lilla ord fattas.

12. I Uppenbarelseboken, kap 6, sägs att när Lammet öppnade bokrullens första sigill, så kom en vit häst ut och den som satt på den hade en båge och åt honom hade getts en krona. Och när det andra sigillet öppnades kom en röd häst ut, och åt den som satt på den gavs ett stort svärd. Vidare att när det tredje sigillet öppnades kom en svart häst ut, och den som satt på den höll en våg i sin hand, och när det fjärde sigillet bröts gick det ut en blekgul häst, och namnet på den som satt på den var Döden. Vad alla dessa saker betyder kan bara utvecklas med hjälp av den andliga meningen, och de utvecklas fullt ut när man känner till vad som betecknas med att öppna sigillen, med hästarna och med allt det övriga. Alla dess saker betecknar de från början till slut på varandra följande tillstånden hos kyrkan beträffande förståelsen av Ordet. Att Lammet öppnade bokrullens sigill betyder att Herren visade fram dessa tillstånd i kyrkan. En häst betecknar förståelsen av Ordet. Den vita hästen betecknar förståelsen av det sanna ur Ordet i kyrkans första tillstånd. Bågen som den har som sitter på hästen betyder läran om människokärlek och tro som slåss mot det falska, och kronan evigt liv som belöning för segern. Den röda hästen betecknar förstörandet av det goda i kyrkans andra tillstånd, och det stora svärdet betecknar det falska som slåss mot det sanna. Den svarta hästen betecknar förstörandet av det sanna i kyrkans tredje tillstånd, och vågen betecknar att värdesättandet av det sanna var så liten att den knappt existerade. Den blekgula hästen betecknar att förståelsen av Ordet var helt utplånad på grund av ont leverne och därav uppkommande falska tänkesätt i kyrkans fjärde eller sista tillstånd, och Döden betyder evig fördömelse. Det framgår inte av den bokstavliga eller naturliga meningen att det är sådana saker som ska förstås i den inre meningen. Om därför den andliga meningen inte någon gång skulle öppnas, skulle Ordet när det gäller dessa saker liksom det övriga i Uppenbarelseboken vara så fullkomligt tillslutet, att ingen till sist skulle veta var det heliga eller gudomliga där var gömt. Det är på ett liknande sätt med vad som betecknas med de fyra hästarna och de fyra vagnarna som kommer fram mellan två berg av koppar i Sakarja 6:1-8.