1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

97. Man bör också känna till att Ordets bokstavsmening är en vakt för de äkta sanningarna som ligger dolda inuti. Vaktandet består i att bokstavsmeningen kan vändas än hit och än dit, och förklaras så som den uppfattas [av var och en] men utan att den inre meningen vare sig skadas eller kränks. Ty det skadar inte att Ordets bokstavsmening förstås annorlunda av en person än en annan, men det skadar om de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti förvrängs, för genom detta utsätts Ordet för kränkning. För att det inte ska hända, vaktar bokstavsmeningen, och den står på vakt hos dem som bär på falska tänkesätt från sin religion men som inte bekräftar dessa falskheter, för de utsätter inte [de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti] för någon kränkning.

[2] Denna vakt betecknas av keruberna och beskrivs också av dem i Ordet. Det är den som betecknas med keruberna som, efter att Adam och hans hustru hade kastats ut ur Edens lustgård, hade satts vid paradisets ingång. Det kan vi läsa om här:

När Herren Gud hade drivit ut människan, såg han till att keruberna vistades öster om Edens lustgård, och lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet, för att bevaka vägen till livets träd.1 Mosebok 3:23, 24

Keruberna betecknar vakten, vägen till livets träd betecknar närmandet till Herren, vilket för människans del sker via Ordet. Lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet betecknar det Gudomligt sanna i det yttersta, som är Ordet i bokstavsmeningen, som därför kan vändas åt olika håll.

[3] Det är på samma sätt som vi ska förstå keruberna av guld som står över de två ändarna på nådastolen, som vilade över arken i tabernaklet, 2 Mosebok 25:18-21.

Eftersom det var detta som betecknades av keruberna, så var det därför som Herren talade mitt emellan dem med Moses, 2 Mosebok 25:22; 37:9; 4 Mosebok 7:89.

I #37-49 ovan har jag visat att Herren inte talar till människan annat än i fullhet, och att Ordet i bokstavsmeningen är det Gudomligt sanna i sin fullhet. Därför talade Herren med Moses mitt emellan keruberna. Det är inte heller något annat som avses med keruberna på omhängena i tabernaklet och på förlåten där, 2 Mosebok 26:1, 31. Ty omhängena och förlåten i tabernaklet förebildar himlens och kyrkans yttersta delar, och så även det yttersta av Ordet. Se #46 ovan. Det är inte heller något annat som avses med keruberna i det inre av templet i Jerusalem, 1 Konungaboken 6:23-28. Samma sak gäller de skulpterade keruberna på templets väggar och över templets dörrar, 1 Konungaboken 6:29, 32, 35. Och likaså keruberna i det nya templet, Hesekiel 41:18-20. Se vidare här ovan i #47.

[4] Eftersom keruberna betecknar uppgiften att vakta på att vi inte direkt närmar oss Herren, himlen och det Gudomligt sanna - som finns inuti Ordet - utan indirekt via det yttre, så sägs det om kungen i Tyrus:

Du förseglare av rätt mått, full av vishet och fullkomlig i skönhet. Du var i Edens lustgård. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, du kerub, utbredande ett hölje. Jag har förgjort dig, o, höljande kerub, mitt i stenar av eld. Hesekiel 28:12-14, 16

Tyrus betecknar kyrkan med avseende på kunskaper om det sanna och det goda, och därför betecknar dess kung Ordet där dessa kunskaper finns och varifrån de hämtas. Att Ordet i sitt yttersta, som är bokstavsmeningen, här betecknas av honom och att vakten betecknas av keruben, framgår tydligt, för det sägs:

Du förseglare av rätt mått. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, samt, du kerub, utbredande ett hölje, samt också, o, höljande kerub. Att ädelstenar, som också nämns där, betyder sanningarna i Ordets bokstavsmening kan man se ovan i #45.

Eftersom keruber betecknar det yttersta av den Gudomliga sanningen - och också vakt - så sägs det hos David:

Jehovah böjde ner himlen och steg ner och red på keruben. Psaltaren 18:10-11

Israels herde som sitter på keruben, träd fram i din glans! Psaltaren 80:2

Jehovah sitter på keruberna. Psaltaren 99:1

Rida på keruber, sitta över dem och sitta på dem betyder på och över Ordets yttersta mening.

[5] Det Gudomligt sanna i Ordet och dess beskaffenhet karaktäriseras i Hesekiel, kap 1, 9 och 10, av keruberna. Och eftersom ingen kan veta vad varje detalj av beskrivningen av dem betecknar, utom för den som den andliga meningen har öppnats, så har det avslöjats för mig vad som på det hela taget betecknas med alla detaljer som nämns beträffande keruberna i första kapitlet av Hesekiel, nämligen följande:

Ordets yttre gudomliga sfär beskrivs, vers 4; den förebildas som en människa, vers 5; den är förbunden med det andliga och det himmelska, vers 6; hur Ordets naturliga är beskaffat, vers 7; Ordets andliga och himmelska förbundet med dess naturliga och hur det är beskaffat, vers 8-9; den Gudomliga kärleken till det himmelskt, andligt och naturligt goda och sanna, överallt, både åtskilt och tillsammans, vers 10-11; att de avser enhet, vers 12; Ordets sfär från Herrens Gudomligt goda och Gudomligt sanna som gör att Ordet har liv, vers 13-14; det godas och sannas lära i Ordet och från Ordet, vers 15-21; Herrens Gudomliga över Ordet och i det, vers 22-23; och från det, vers 24-25; att Herren finns ovanför himlarna, vers 26; och att den Gudomliga kärleken och den Gudomliga visheten hör till Herren själv, vers 27-28.

Denna sammanfattning har också jämförts med Ordet i himlen, och den överensstämmer med det.

23. Avgudadyrkan hos hedningarnas i gångna tider hade sina rötter i motsvarighetsläran. Orsaken är den, att allt som förekommer på jorden utgör motsvarigheter, ja, inte bara träd utan också kreatur och fåglar av alla de slag, och fiskar och annat. De som i äldsta tider använde motsvarighetsläran gjorde bilder åt sig som motsvarade himmelska företeelser, och de gladde sig åt dessa eftersom de betecknade sådana saker som fanns i himlen och därmed i kyrkan. Därför ställde de upp dessa både i sina tempel och i sina hem, men de var inte avsedda att tillbedjas utan fungerade som en påminnelse om det himmelska som de betecknade. Således fanns det i Egypten och på andra ställen framställningar av kalvar, oxar, ormar och dessutom pojkar, åldringar och jungfrur. Anledningen till detta var att kalvar och oxar betecknade den naturliga människans böjelser och dygder, och ormar den sinnesinriktade människans slughet, pojkar oskuld och människokärlek, och jungfrur böjelsen för det sanna och så vidare.

När motsvarighetsläran hade blivit utplånad hände följande. Eftersom de forngamla hade lämnat efter sig bilder och avgudabilder i och runt sina tempel, började de efterföljande släktena dyrka dem som om de var heliga, ja, till slut som gudomliga.

[2] Liknande saker hände bland andra folkslag som till exempel med filistéernas Dagon i Asdod - se 1 Samuelsboken 5:1-12. Dagons överdel var som en människa och underdelen som en fisk. Bilden var så konstruerad eftersom människa betecknar förståndighet och fisk kunskaper, och tillsammans utgör de ett. Det är bakgrunden till att de forngamla hade sin gudsdyrkan i trädgårdar och lundar i överensstämmelse med de olika sorters träd som växte där, och dessutom på berg och kullar. Det är nämligen så att trädgårdar och lundar hos dem betecknade vishet och förståndighet och varje trädsort någon aspekt av detta som till exempel att oliv är kärlekens goda, vinranka det sanna från detta goda, ceder det goda och sanna på det förnuftsmässiga planet, och berg betecknar den högsta himlen och kullar himlen under den.

[3] Att motsvarighetsläran levde kvar hos flera folkslag i österlandet ända fram till Herrens ankomst kan vi se av det faktum, att vise män från Österlandet kom till Herren efter att han hade fötts. Det var därför som en stjärna gick före dem och som de förde med sig gåvor, guld, rökelse och myrra, Matteus 2:1-2, 9-11. Förklaringen är att stjärnan som gick före dem betecknade kunskaper från himlen, guld det himmelskt goda, rökelse det andligt goda och myrra det naturligt goda, och av dessa tre består all gudsdyrkan.

[4] Fast även om motsvarighetsläran i sig var helt avdöd hos det israelitiska och judiska folket, så bestod fortfarande deras gudstjänstbruk, alla deras domar och stadgar som Moses hade gett dem, och allting i Ordet uteslutande av motsvarigheter. Orsaken till detta var att de i hjärtat var avgudadyrkare och inte ens ville veta, att det i deras gudsdyrkan fanns sådant som betecknade himmelska och andliga företeelser. De ville nämligen att allt detta skulle vara heligt av sig självt och vara till för dem själva. Så om därför något himmelskt och andligt skulle ha uppenbarats för dem, skulle de inte bara ha avfärdat sådana saker utan också ha vanhelgat dem. Det var därför som himlen var så stängd för dem, ja, så stängd att de knappt visste att ett evigt liv existerade. Att det var så framgår tydligt av det faktum att de inte erkände Herren, trots att allting i den Heliga skrift profeterar om honom och förutspår hans ankomst. De avvisade honom av detta enda skäl, att han undervisade om ett himmelskt rike och inte om ett jordiskt rike, för de ville ha en Messias som skulle upphöja dem över alla andra folkslag i hela världen, och ville inte ha en Messias som skulle värna om deras eviga frälsning. Dessutom bekräftar de att Ordet inom sig inhyser många hemligheter som de kallar mystiska, men de har ingen önskan om att veta att det handlar om Herren, men de vill veta när det sägs att de handlar om guld.