1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

97. Man bör också känna till att Ordets bokstavsmening är en vakt för de äkta sanningarna som ligger dolda inuti. Vaktandet består i att bokstavsmeningen kan vändas än hit och än dit, och förklaras så som den uppfattas [av var och en] men utan att den inre meningen vare sig skadas eller kränks. Ty det skadar inte att Ordets bokstavsmening förstås annorlunda av en person än en annan, men det skadar om de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti förvrängs, för genom detta utsätts Ordet för kränkning. För att det inte ska hända, vaktar bokstavsmeningen, och den står på vakt hos dem som bär på falska tänkesätt från sin religion men som inte bekräftar dessa falskheter, för de utsätter inte [de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti] för någon kränkning.

[2] Denna vakt betecknas av keruberna och beskrivs också av dem i Ordet. Det är den som betecknas med keruberna som, efter att Adam och hans hustru hade kastats ut ur Edens lustgård, hade satts vid paradisets ingång. Det kan vi läsa om här:

När Herren Gud hade drivit ut människan, såg han till att keruberna vistades öster om Edens lustgård, och lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet, för att bevaka vägen till livets träd.1 Mosebok 3:23, 24

Keruberna betecknar vakten, vägen till livets träd betecknar närmandet till Herren, vilket för människans del sker via Ordet. Lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet betecknar det Gudomligt sanna i det yttersta, som är Ordet i bokstavsmeningen, som därför kan vändas åt olika håll.

[3] Det är på samma sätt som vi ska förstå keruberna av guld som står över de två ändarna på nådastolen, som vilade över arken i tabernaklet, 2 Mosebok 25:18-21.

Eftersom det var detta som betecknades av keruberna, så var det därför som Herren talade mitt emellan dem med Moses, 2 Mosebok 25:22; 37:9; 4 Mosebok 7:89.

I #37-49 ovan har jag visat att Herren inte talar till människan annat än i fullhet, och att Ordet i bokstavsmeningen är det Gudomligt sanna i sin fullhet. Därför talade Herren med Moses mitt emellan keruberna. Det är inte heller något annat som avses med keruberna på omhängena i tabernaklet och på förlåten där, 2 Mosebok 26:1, 31. Ty omhängena och förlåten i tabernaklet förebildar himlens och kyrkans yttersta delar, och så även det yttersta av Ordet. Se #46 ovan. Det är inte heller något annat som avses med keruberna i det inre av templet i Jerusalem, 1 Konungaboken 6:23-28. Samma sak gäller de skulpterade keruberna på templets väggar och över templets dörrar, 1 Konungaboken 6:29, 32, 35. Och likaså keruberna i det nya templet, Hesekiel 41:18-20. Se vidare här ovan i #47.

[4] Eftersom keruberna betecknar uppgiften att vakta på att vi inte direkt närmar oss Herren, himlen och det Gudomligt sanna - som finns inuti Ordet - utan indirekt via det yttre, så sägs det om kungen i Tyrus:

Du förseglare av rätt mått, full av vishet och fullkomlig i skönhet. Du var i Edens lustgård. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, du kerub, utbredande ett hölje. Jag har förgjort dig, o, höljande kerub, mitt i stenar av eld. Hesekiel 28:12-14, 16

Tyrus betecknar kyrkan med avseende på kunskaper om det sanna och det goda, och därför betecknar dess kung Ordet där dessa kunskaper finns och varifrån de hämtas. Att Ordet i sitt yttersta, som är bokstavsmeningen, här betecknas av honom och att vakten betecknas av keruben, framgår tydligt, för det sägs:

Du förseglare av rätt mått. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, samt, du kerub, utbredande ett hölje, samt också, o, höljande kerub. Att ädelstenar, som också nämns där, betyder sanningarna i Ordets bokstavsmening kan man se ovan i #45.

Eftersom keruber betecknar det yttersta av den Gudomliga sanningen - och också vakt - så sägs det hos David:

Jehovah böjde ner himlen och steg ner och red på keruben. Psaltaren 18:10-11

Israels herde som sitter på keruben, träd fram i din glans! Psaltaren 80:2

Jehovah sitter på keruberna. Psaltaren 99:1

Rida på keruber, sitta över dem och sitta på dem betyder på och över Ordets yttersta mening.

[5] Det Gudomligt sanna i Ordet och dess beskaffenhet karaktäriseras i Hesekiel, kap 1, 9 och 10, av keruberna. Och eftersom ingen kan veta vad varje detalj av beskrivningen av dem betecknar, utom för den som den andliga meningen har öppnats, så har det avslöjats för mig vad som på det hela taget betecknas med alla detaljer som nämns beträffande keruberna i första kapitlet av Hesekiel, nämligen följande:

Ordets yttre gudomliga sfär beskrivs, vers 4; den förebildas som en människa, vers 5; den är förbunden med det andliga och det himmelska, vers 6; hur Ordets naturliga är beskaffat, vers 7; Ordets andliga och himmelska förbundet med dess naturliga och hur det är beskaffat, vers 8-9; den Gudomliga kärleken till det himmelskt, andligt och naturligt goda och sanna, överallt, både åtskilt och tillsammans, vers 10-11; att de avser enhet, vers 12; Ordets sfär från Herrens Gudomligt goda och Gudomligt sanna som gör att Ordet har liv, vers 13-14; det godas och sannas lära i Ordet och från Ordet, vers 15-21; Herrens Gudomliga över Ordet och i det, vers 22-23; och från det, vers 24-25; att Herren finns ovanför himlarna, vers 26; och att den Gudomliga kärleken och den Gudomliga visheten hör till Herren själv, vers 27-28.

Denna sammanfattning har också jämförts med Ordet i himlen, och den överensstämmer med det.

18. III.Det är den andliga meningen som gör att Ordet är gudomligt inspirerat och att varje ord är heligt

Inom kyrkan sägs det att Ordet är heligt, eftersom det är Jehovah Gud som har talat Ordet. Men eftersom Ordets helighet inte framgår enbart av bokstaven, så händer det att, när den som en gång har börjat tvivla på denna helighet och sedan läser Ordet, då bekräftar sitt tvivel baserat på flera saker där och tänker så här: Hur kan detta vara heligt? Kan det här vara gudomligt? För att förhindra att ett sådant tänkande sprider sig till fler och fler människor och växer sig starkare och så förstör förbindelsen mellan Herren och kyrkan där Ordet finns, så har det behagat Herren att uppenbara den andliga meningen, för att vi ska förstå var i Ordet det som är heligt finns.

[2] Men låt exempel belysa saken! I Ordet handlar det än om Egypten, än om Assyrien, Edom och Moab, än om Ammons söner, Tyrus och Sidon, eller Gog. Den som inte vet att det är saker som hör till himlen och kyrkan som betecknas med deras namn, kan luras in i den villfarelsen, att Ordet handlar om många olika nationer och folk, och endast lite om himlen och kyrkan, alltså mycket om det som har med jorden att göra och lite om det himmelska. Men när någon vet vad som betecknas med dessa saker eller deras namn, går det att röra sig från villfarelse till sanning.

[3] Det är på samma sätt när man i Ordet ser att det ofta nämns trädgårdar, lundar, skogar med sina träd som oliv, vinranka, ceder, poppel och ek. Ofta nämns också lamm, får, getter, kalvar, kor, och även berg, kullar och dalar med sina källor, floder och vattendrag, och många andra liknande saker. De som ingenting vet om Ordets andliga mening kan inte tro annat än att det endast är dessa saker som menas, för de vet inte att trädgårdar, lundar, skogar betecknar vishet, förstånd och kunskapsinhämtning. De vet inte heller att oliv, vinranka, ceder, poppel och ek betecknar kyrkans goda och sanna på alla nivåer, nämligen på en himmelsk, andlig, förnuftig, naturlig samt sinnesinriktad nivå. De vet inte heller att lamm, får, getter, kalvar och kor betecknar det oskuldsfulla i människokärleken och böjelserna på den naturliga nivån. De vet inte heller att berg, kullar, och dalar betecknar det högsta, lägre och lägsta av det som hör till kyrkan, och de vet inte heller att Egypten betecknar kunskapsinhämtning, Assyrien förnuft, Edom den naturliga nivån, Moab att det goda blir kränkt, Ammons söner att det sanna blir kränkt, inte heller att Tyrus och Sidon betecknar kunskaper om det goda och sanna, inte heller att Gog är en yttre gudsdyrkan utan en inre. Men när de känner till allt detta, då har de möjlighet att inse, att Ordet inte handlar om något annat än himmelska saker och att dessa jordiska saker bara är något som tjänar som behållare för dem.

[4] Men låt exempel ur Ordet illustrera detta! Hos David läser vi:

Jehovahs röst ljuder över vattnen; Gud låter sin ära dundra; Jehovah är över de stora vattnen. Jehovahs röst bryter ner cedrarna, bryter Libanons cedrar i stycken, och får dem att hoppa som kalvar, Libanon och Sirion, som en ung enhörning. Jehovahs röst faller som en flamma av eld. Jehovahs röst kommer öknen att bäva, kommer Kadesh öken att bäva. Jehovahs röst får hindarna att föda, och blottlägger skogarna. Men i hans tempel talar allt om hans ära. Psaltaren 29:3-9

Den som enbart tänker naturligt vet inte, att det som är Gudomligt och heligt finns i vart och ett av dessa ord, och kan därför säga till sig själv: Vad är detta, att Jehovah är över de stora vattnen. Jehovahs röst bryter ner cedrarna, får dem att hoppa som kalvar, Libanon som en ung enhörning och får hindarna att föda, och mer därtill. Han vet nämligen inte att dessa saker i den andliga meningen beskriver det Gudomligt sannas makt, eller Ordets makt.

[5] Ty i den meningen betyder Jehovahs röst, som är som åska, det Gudomligt sanna eller Ordet i sin makt, och över stora vattnen där Jehovah är betyder Ordets sanningar. Cedrarna och Libanon som bryts ner och bryts i stycken betyder falskheter på människans förnuftsnivå, och kalvarna och en ung enhörning betyder falskheter hos den naturliga och den sinnesorienterade människan. Flamma av eld betyder böjelsen för falskheter, och öknen och Kadesh' öken betyder kyrkan, när det varken finns något sant eller gott. Med Jehovahs röst som får hindarna att föda förstås hedningar som är i det naturligt goda, och med skogarna som han blottlägger förstås kunskapsfakta och insikter som Ordet öppnar för dem. Slutsatsen blir då att innebörden av orden, I hans tempel talar allt om hans ära, är att i varje enskild del av Ordet finns det Gudomliga sanningar, för tempel betyder nämligen Herren och därmed först Ordet, sedan himlen och sist kyrkan. Ära betyder det Gudomligt sanna.

Allt detta gör det klart och tydlig att det inte finns något enda ord där som inte beskriver Ordets gudomliga makt som riktas mot falskheter av alla slag hos dem som är naturliga människor. Den gudomliga makten verkar dessutom för bättring bland hedningarna.