Iz Swedenborgovih djela

 

Läran om den heliga skriften #1

Proučite ovaj odlomak

  
/ 118  
  

1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

  
/ 118  
  

Iz Swedenborgovih djela

 

Läran om den heliga skriften #43

Proučite ovaj odlomak

  
/ 118  
  

43. Att sanningarna i Ordets bokstavsmening menas med grundvalen till det Nya Jerusalems murar i Uppenbarelsebokens kap 21

Av det är så följer av att med det Nya Jerusalem förstås den nya församlingen med hänsyn till läran, vilket har visats i Läran om Herren 62, 63. Därför kan muren och murens grundstenar inte betyda något annat än det yttre av Ordet som är bokstavsmeningen. För det är så, att det är ur den som läran kommer, och det är genom läran som församlingen blir till. Läran är alltså som en mur med sina grundstenar som innesluter och skyddar staden. Vi läser följande om det Nya Jerusalems mur och dess grundstenar i Uppenbarelseboken:

Ängeln mätte upp staden Jerusalems mur till 144 alnar, som är efter människans mått, som också är änglars. Och muren hade tolv grundstenar och alla var prydda med ädelstenar. Den första grundstenen var en jaspis, den andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd, den femte en sardonyx, den sjätte en karneol 1 , den sjunde en krysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topas, den tionde en krysopras, den elfte en hyacint och den tolfte en ametist. Uppenbarelseboken 21:17-20.

Talet 144 betecknar allt det sanna och goda i kyrkan som kommer från läran som i sin tur är tagen ur Ordets bokstavsmening, och tolv betyder samma sak. Människan betecknar ett rätt förstånd, och ängel det gudomligt sanna som leder till detta förstånd. Med måttet anges av vilket slag de är, med muren och grundstenarna Ordets bokstavsmening, och ädelstenarna det sanna och goda i Ordet i sin bestämda ordning från vilka läran kommer och från den kyrkan.

Bilješke:

1. Latin: sardius

  
/ 118  
  

Iz Swedenborgovih djela

 

Läran om den heliga skriften #91

Proučite ovaj odlomak

  
/ 118  
  

91. DET GÅR ATT BILDA KÄTTERSKA LÄROR FRÅN ORDETS BOKSTAVSMENING, MEN DET LEDER TILL SKADA ATT BEKRÄFTA DEM

Jag har tidigare visat, att vi inte kan förstå Ordet utan en lära, och att läran är som en lampa som gör äkta sanningar synliga. Anledningen är att Ordet är skrivet uteslutande med motsvarigheter. Det leder till att det på många ställen i Ordet finns skenbarheter av det sanna istället för nakna sanningar. Dessutom är mycket skrivet för att fånga det naturliga sinnelaget, ja, det sinnesorienterade hos människan, men ändå på ett sådant sätt att de som har ett enkelt sinnelag förstår på sitt enkla sätt, de förståndiga på sitt förståndiga sätt, och de visa på sitt visa sätt.

Eftersom Ordet nu ser ut på det sättet, så kan de skenbara sanningarna, som är klädda och inte nakna sanningar, tolkas som nakna sanningar, och om de då bekräftas blir de till falska föreställningar. Men detta är något som framför allt görs av dem, som jämfört med andra, tror sig vara visa trots att de inte alls är visa, ty att vara vis är att inse om det är sant innan det bekräftas, och att inte bekräfta vadhelst man känner för. Det sistnämnda gör nämligen de som har en inneboende tendens att vilja bekräfta [det som de tror], och som är fast i högmodet över sin egen intelligens. På det förstnämnda sättet gör däremot de som älskar sanningar och berörs av dem därför att de är sanningar, och sedan låter dem komma till nytta i levernet. De som är sådana blir nämligen upplysta av Herren och ser sanningarna i ljuset av dem. De andra däremot blir upplysta av sig själva och ser falskheter i ljuset av dem.

  
/ 118