1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

97. Man bör också känna till att Ordets bokstavsmening är en vakt för de äkta sanningarna som ligger dolda inuti. Vaktandet består i att bokstavsmeningen kan vändas än hit och än dit, och förklaras så som den uppfattas [av var och en] men utan att den inre meningen vare sig skadas eller kränks. Ty det skadar inte att Ordets bokstavsmening förstås annorlunda av en person än en annan, men det skadar om de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti förvrängs, för genom detta utsätts Ordet för kränkning. För att det inte ska hända, vaktar bokstavsmeningen, och den står på vakt hos dem som bär på falska tänkesätt från sin religion men som inte bekräftar dessa falskheter, för de utsätter inte [de gudomliga sanningarna som ligger dolda inuti] för någon kränkning.

[2] Denna vakt betecknas av keruberna och beskrivs också av dem i Ordet. Det är den som betecknas med keruberna som, efter att Adam och hans hustru hade kastats ut ur Edens lustgård, hade satts vid paradisets ingång. Det kan vi läsa om här:

När Herren Gud hade drivit ut människan, såg han till att keruberna vistades öster om Edens lustgård, och lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet, för att bevaka vägen till livets träd.1 Mosebok 3:23, 24

Keruberna betecknar vakten, vägen till livets träd betecknar närmandet till Herren, vilket för människans del sker via Ordet. Lågan från svärdet som vände sig åt ena och andra hållet betecknar det Gudomligt sanna i det yttersta, som är Ordet i bokstavsmeningen, som därför kan vändas åt olika håll.

[3] Det är på samma sätt som vi ska förstå keruberna av guld som står över de två ändarna på nådastolen, som vilade över arken i tabernaklet, 2 Mosebok 25:18-21.

Eftersom det var detta som betecknades av keruberna, så var det därför som Herren talade mitt emellan dem med Moses, 2 Mosebok 25:22; 37:9; 4 Mosebok 7:89.

I #37-49 ovan har jag visat att Herren inte talar till människan annat än i fullhet, och att Ordet i bokstavsmeningen är det Gudomligt sanna i sin fullhet. Därför talade Herren med Moses mitt emellan keruberna. Det är inte heller något annat som avses med keruberna på omhängena i tabernaklet och på förlåten där, 2 Mosebok 26:1, 31. Ty omhängena och förlåten i tabernaklet förebildar himlens och kyrkans yttersta delar, och så även det yttersta av Ordet. Se #46 ovan. Det är inte heller något annat som avses med keruberna i det inre av templet i Jerusalem, 1 Konungaboken 6:23-28. Samma sak gäller de skulpterade keruberna på templets väggar och över templets dörrar, 1 Konungaboken 6:29, 32, 35. Och likaså keruberna i det nya templet, Hesekiel 41:18-20. Se vidare här ovan i #47.

[4] Eftersom keruberna betecknar uppgiften att vakta på att vi inte direkt närmar oss Herren, himlen och det Gudomligt sanna - som finns inuti Ordet - utan indirekt via det yttre, så sägs det om kungen i Tyrus:

Du förseglare av rätt mått, full av vishet och fullkomlig i skönhet. Du var i Edens lustgård. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, du kerub, utbredande ett hölje. Jag har förgjort dig, o, höljande kerub, mitt i stenar av eld. Hesekiel 28:12-14, 16

Tyrus betecknar kyrkan med avseende på kunskaper om det sanna och det goda, och därför betecknar dess kung Ordet där dessa kunskaper finns och varifrån de hämtas. Att Ordet i sitt yttersta, som är bokstavsmeningen, här betecknas av honom och att vakten betecknas av keruben, framgår tydligt, för det sägs:

Du förseglare av rätt mått. Varje dyrbar sten var ditt täckelse, samt, du kerub, utbredande ett hölje, samt också, o, höljande kerub. Att ädelstenar, som också nämns där, betyder sanningarna i Ordets bokstavsmening kan man se ovan i #45.

Eftersom keruber betecknar det yttersta av den Gudomliga sanningen - och också vakt - så sägs det hos David:

Jehovah böjde ner himlen och steg ner och red på keruben. Psaltaren 18:10-11

Israels herde som sitter på keruben, träd fram i din glans! Psaltaren 80:2

Jehovah sitter på keruberna. Psaltaren 99:1

Rida på keruber, sitta över dem och sitta på dem betyder på och över Ordets yttersta mening.

[5] Det Gudomligt sanna i Ordet och dess beskaffenhet karaktäriseras i Hesekiel, kap 1, 9 och 10, av keruberna. Och eftersom ingen kan veta vad varje detalj av beskrivningen av dem betecknar, utom för den som den andliga meningen har öppnats, så har det avslöjats för mig vad som på det hela taget betecknas med alla detaljer som nämns beträffande keruberna i första kapitlet av Hesekiel, nämligen följande:

Ordets yttre gudomliga sfär beskrivs, vers 4; den förebildas som en människa, vers 5; den är förbunden med det andliga och det himmelska, vers 6; hur Ordets naturliga är beskaffat, vers 7; Ordets andliga och himmelska förbundet med dess naturliga och hur det är beskaffat, vers 8-9; den Gudomliga kärleken till det himmelskt, andligt och naturligt goda och sanna, överallt, både åtskilt och tillsammans, vers 10-11; att de avser enhet, vers 12; Ordets sfär från Herrens Gudomligt goda och Gudomligt sanna som gör att Ordet har liv, vers 13-14; det godas och sannas lära i Ordet och från Ordet, vers 15-21; Herrens Gudomliga över Ordet och i det, vers 22-23; och från det, vers 24-25; att Herren finns ovanför himlarna, vers 26; och att den Gudomliga kärleken och den Gudomliga visheten hör till Herren själv, vers 27-28.

Denna sammanfattning har också jämförts med Ordet i himlen, och den överensstämmer med det.

9. II. Att den andliga meningen finns i alla delar av Ordet, både till sin helhet och i varje detalj.

Det finns inget bättre sätt att klargöra detta än att titta på exempel som i det följande.

Johannes säger i Uppenbarelseboken:

Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel doppad i blod, och hans namn lyder Guds Ord. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt, rent linnetyg. Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: Konungarnas Konung och Herrarnas Herre. Och jag såg ytterligare en ängel stå i solen, som ropade med hög röst: Kom och församla er till den stora måltiden, för att ni ska få äta kött av kungar och härförare och mäktiga män, kött av hästar och deras ryttare och kött av alla, fria och slavar, små och stora. Uppenbarelseboken 19:11-18

Vad allt detta betecknar kan ingen förstå annat än från Ordets andliga mening, och denna andliga mening kan ingen förstå annat än av motsvarighetsläran, för alla uttryck är motsvarigheter, och inte ett enda ord är betydelselöst. Motsvarighetsläran berättar för oss vad den vita hästen betecknar och vem det är som sitter på den, vidare vad ögon som eldslågor är, vad kronor på sitt huvud betyder, liksom en mantel doppad i blod, eller vitt, rent linnetyg som de som hörde till hans himmelska här var klädda i, och vad ängeln som står i solen betyder, eller den stora måltiden till vilken de skulle komma och församla sig, och sedan vad kött av kungar och härförare och mycket annat de skulle äta av betecknar.

Vad däremot varje enskild sak i den andliga meningen betyder, går att se i det lilla verket Vita hästen, där de finns förklarade. Därför finns det inget behov av att här ytterligare förklara dessa saker. I det lilla verket har jag visat att beskrivningarna i citatet ovan gäller Herren som Ordet. Hans ögon som är som eldslågor, kronorna på hans huvud, och namnet som ingen känner utom han själv betyder Ordets andliga mening och att ingen känner till den meningen förutom Herren själv och den för vilken Herren vill uppenbara den. ¹ Där förklaras också att en mantel doppad i blod betyder Ordets naturliga mening, som är dess bokstavsmening, och att den har utsatts för våld. Det är helt uppenbart att det är Ordet som beskrivs på det sättet, för det sägs att hans namn lyder Guds Ord, och att det är Herren som avses är också helt uppenbart, för det sägs att namnet står skrivet på den som sitter på hästen, nämligen Konungarnas konung och Herrars herre.

Att den andliga meningen skulle öppnas när en kyrka kommer till sitt slut, är vad som betecknas inte bara med det som jag nu har sagt om den vita hästen och han som satt på den, utan också med den stora måltiden till vilken alla var inbjudna av en ängel som stod i solen, för att de skulle komma och äta kött av kungar och härförare och mäktiga män, kött av hästar och deras ryttare och kött av alla, fria och slavar. Alla dessa uttryck skulle vara som tomma ord utan vare sig liv eller ande, om inte det andliga hade funnits inuti dem precis som själen finns inuti kroppen,

სქოლიოები: