1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

91. DET GÅR ATT BILDA KÄTTERSKA LÄROR FRÅN ORDETS BOKSTAVSMENING, MEN DET LEDER TILL SKADA ATT BEKRÄFTA DEM

Jag har tidigare visat, att vi inte kan förstå Ordet utan en lära, och att läran är som en lampa som gör äkta sanningar synliga. Anledningen är att Ordet är skrivet uteslutande med motsvarigheter. Det leder till att det på många ställen i Ordet finns skenbarheter av det sanna istället för nakna sanningar. Dessutom är mycket skrivet för att fånga det naturliga sinnelaget, ja, det sinnesorienterade hos människan, men ändå på ett sådant sätt att de som har ett enkelt sinnelag förstår på sitt enkla sätt, de förståndiga på sitt förståndiga sätt, och de visa på sitt visa sätt.

Eftersom Ordet nu ser ut på det sättet, så kan de skenbara sanningarna, som är klädda och inte nakna sanningar, tolkas som nakna sanningar, och om de då bekräftas blir de till falska föreställningar. Men detta är något som framför allt görs av dem, som jämfört med andra, tror sig vara visa trots att de inte alls är visa, ty att vara vis är att inse om det är sant innan det bekräftas, och att inte bekräfta vadhelst man känner för. Det sistnämnda gör nämligen de som har en inneboende tendens att vilja bekräfta [det som de tror], och som är fast i högmodet över sin egen intelligens. På det förstnämnda sättet gör däremot de som älskar sanningar och berörs av dem därför att de är sanningar, och sedan låter dem komma till nytta i levernet. De som är sådana blir nämligen upplysta av Herren och ser sanningarna i ljuset av dem. De andra däremot blir upplysta av sig själva och ser falskheter i ljuset av dem.

54. Det är med hjälp av läran som vi förstår Ordet, men dessutom gör den så att det liksom lyser. Det beror på att Ordet utan lära inte går att förstå och i så fall skulle vara som en ljusstake som saknar ljus. Det har förklarats tidigare. Med läran däremot går det att förstå Ordet och det är då som en ljusstake med ett tänt ljus. Vi ser då mer än vi såg tidigare, och vi förstår det som vi inte förstod tidigare. Det som verkar oklart och motstridigt ser inte läsaren och hoppar därför över det, eller ser det men förklarar det så att det passar med läran. Erfarenheten inom den kristna världen vittnar om, att det är ur lärans perspektiv som Ordet betraktas och också förklaras. För det är ju så att alla protestanter betraktar Ordet från sin lära och förklarar det enligt den. På samma sätt är det med dem som hör till påvekyrkan, som betraktar Ordet från sin lära och förklarar det enligt den. Ja faktiskt så gör judarna samma sak - betraktar Ordet från sin lära och förklarar det enligt den. Detta innebär att man ser det som är falskt från en falsk lära och det som är sant från en sann lära. Slutsatsen av detta är att en sann lära är som ljus i mörker eller som en vägskylt på vägarna. Men det är inte bara så att läran ska hämtas ur Ordets bokstavsmening, utan den ska också bekräftas av den. Det är nämligen så, att om den inte bekräftas av bokstavsmeningen, så skulle lärans sanna se ut som att den bara skulle innehålla människans egen intelligens och inte Herrens Gudomliga vishet. Då skulle läran vara som ett hus som svävade i luften utan att stå på marken och skulle därför inte ha någon grund.