1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

25. Att Herren denna dag avslöjar den andliga meningen i Ordet beror på att det äkta sannas lära nu har uppenbarats. Det är denna lära och ingen annan som överensstämmer med Ordets andliga mening. Det är just denna mening som betecknas med att Herren skulle komma på himlens skyar med härlighet och makt, Matteus 24:30. Detta kapitel handlar om tidevarvets fullbordan, vilket innebär kyrkans sista tid. Öppnandet av Ordet vad gäller dess andliga mening utlovades också i Uppenbarelseboken. Det är detta som där menas med den vita hästen och den stora måltiden som alla var inbjudna till, Uppenbarelseboken 19:11-18. Av samma kapitel framgår också att den andliga meningen inte än på länge skulle komma att erkännas, och detta så länge som man omfamnar lärans falskheter, särskilt vad gäller Herren, och därför inte erkänner det sanna. Detta betecknas i Uppenbarelseboken med vilddjuret och jordens kungar som skulle komma att strida mot den som satt på den vita hästen. Med vilddjuret menas påvedömet, som i Uppenbarelseboken 17:3, med jordens kungar de reformerade som omfamnade lärans falskheter.

94. Men låt detta belysas med ett exempel. På många ställen i Ordet sägs det att Herren visar vrede, ilska och hämndbegär, och att han bestraffar, kastar ned i helvetet, frestar och många liknande saker. Den som med ett enkelt sinnelag tror detta, och utifrån detta fruktar Gud, och aktar sig för att synda emot honom, fördöms inte på grund av denna enkla tro. Men den som hos sig själv bekräftar dessa saker så långt att han tror att vrede, ilska och hämndbegär och liknande saker, som är från det onda, finns i Herren, och tror att han av vrede, ilska och hämndbegär straffar människan och kastar ned henne i helvetet, ja, en sådan människa blir fördömd. Orsaken till detta är, att han har förstört det äkta sanna, som är att Herren är själva kärleken, själva barmhärtigheten och själva godheten, och att eftersom han är allt detta kan han inte bli vred, flamma upp i ilska eller hämnas. Det är på grund av skenbarheterna som sådana saker tillskrivs Herren. Det förhåller sig på samma sätt med många andra saker.